Krönikor

KVÄLLSPOSTEN 12 JUNI 2009

Slipa ner Sverigedemokraterna i debatten

Europaparlamentsvalet dominerades av de etablerade partierna som basunerade ut sina budskap om och om igen genom one-liners i debatter, insändare och på valaffischer. Du som läser någon nyhetstidning eller ser på nyheter kan inte ha missat detta. Men, det finns även ett annat parti som du inte möter lika ofta i medierna, och om du möter partiet i media så diskuterar detta parti i största sannolikhet inte sina sakfrågor först och främst. Nej, det här partiet uttalar sig oftast om att de inte får vara med i debatten. De har skapat en debatt kring att de inte får vara med i debatt. De heter Sverigedemokraterna. Deras one-liner har blivit: Vi får inte vara med i debatten.
De flesta företeelser bestäms av nätverk av associationer kopplade till dem. I mitt fall kopplas Sverigedemokraterna först och främst ihop med främlingsfientlighet och yttrandefrihet.

En koppling som är viktigt att tänka kring. Det finns en tydlig anledning till varför de etablerade partierna väljer att inte ta debatten med Sverigedemokraterna, de vill inte ge dem utrymme att föra fram sin främlingsfientliga politik.
Samtidigt är jag av den uppfattning att åsiktsskillnader poleras bäst i en fri och öppen debatt, där de bästa argumenten sliter ner sin motståndare till grunden och avslöjar vad som finns under ytan. Sverigedemokraterna har ett par frågor som de går till val på som är värda att ta upp, om inget annat för att klarlägga deras människosyn och vilken politik de vill föra i Europa. Deras uppfattning skiljer sig från de etablerade partiernas uppfattning. Här har vi frågor som att Sverigedemokraterna vill stärka gränsskyddet. De vill ha gränskontroll mot de andra länderna i Schengensamarbetet, och därmed avskaffa passfriheten. De vill försvåra den fria rörligheten av människor inom EU, som är en av de fyra hörnstenarna i samarbetet.

Ett av argumenten för detta är att förhindra människosmuggling. Det finns nog fler anledningar till att Sverigedemokraterna vill starka gränsskyddet, de vill kunna stoppa fler flyktingar som kommer olagligt och skicka tillbaka dem direkt.
Ju starkare gränsskydd och mindre generös flyktingpolitik ett land har, desto större blir behovet att smuggla sig in i ett land. Då blir det svårare för de människor, som Sverigedemokraterna inte vill ha i Sverige, att ta sig hit.
De som är mest drabbade är så klart inte smugglarna som tjänar pengar på andras människor misär. Nej, de verkliga förlorarna är människor som flyr, ger upp allt de har i sina hemländer för att kunna skapa sig ett bättre och tryggare liv i ett annat land.
Media och de etablerade partierna, låt Sverigedemokraterna komma till tals i debatter så att deras åsikter kan bemötas. Otäcka åsikter slipas bäst ner med hjälp av goda argument.

THERESE BOSTRÖM Liberal krönikör

—————————————————————————————————————————-

KVÄLLSPOSTEN 29 DECEMBER 2006

Birros flottiga kulturmanifest

Kulturmanifestet, har du hört talas om det? Manifestet som Marcus Birro har skrivit ihop som handlar om hur kulturen håller på att förslavas under marknadens (läs: människors) flottiga fingrar. Det är så han uttrycker det i alla fall, för Birro menar att är fel att kultur ska tvingas bära sina egna kostnader. Det han menar med andra ord är att det är en självklart att om ingen har ett intresse och vill betala för viss kultur, så ska det tvingas fram pengar via skatten i stället.
Birro motsäger sig själv i manifestet. Han menar att kultur som inte lyckas finansiera sig själv har andra värden som inte går att sätta ett pris på. Kultur har andra värden - framför allt för skaparen och utövaren - än att bara tjäna pengar. Det kan jag hålla med om. Men, om främsta värdet hos skaparen är att tjäna pengar - och inte att sprida andra värden - på sin kultur och det sen inte blir så. Då talar vi om en misslyckad produkt. Då är det väl inte rimligt att skattbetalarna får plocka upp notan?

Kulturmanifestet påstår vidare att: “Men för att få chansen att gro krävs möjligheter, och pengar.”
Möjligheter krävs, men frågan är hur de skapas. Via statliga stöd eller en fri marknad där alla kan verka på lika villkor?
Den mångfald som Birro vill ha på sitt kulturella smörgåsbord lever och frodas bäst på en fri marknad där alla har samma utgångsläge att skaffa finansiering till sin verksamhet. Där ingen har fördel av att hålla sig väl med politiker som bestämmer över kulturbudgeten.
Det Birro glömmer är att på smörgåsbord plockar man ofta bort de pålägg som man inte vill ha och kastar. Trots att allt blir serverat så känner man sig lurad i slutändan att man fick betala för så mycket när det var så lite som man ville ha.

Det är ingen skillnad mellan den kultur och de affärsidéer som aldrig förverkligas eftersom det inte fanns tillräckligt med pengar.
Det som utmärker personer som brinner för sin affärsidé som ingen annan tror på och vill investera i, är att de personerna löser det på andra sätt. Dessa kanske jobbar dagtid med något helt annat, men får ihop ekonomin till att finansiera intresset att fortsätta med sin affärsidé på kvällstid.
Det är ingen rättighet att kunna leva på eller få pengar till att kunna genomföra sin kultur eller affärsidé.
Mångfald skapas först och främst i fria samhällen där staten garanterar yttrandefrihet framför feta kulturbudgetar. Vill vi ha en fri kultur där alla tillåts vara med på lika villkor så måste kulturen bli en fredad zon från politikers plufsiga kulturbudgetar.

Therese Boström
Helsingborg

———————————————————————————————————-

KVÄLLSPOSTEN 24 JANUARI 2006

Värnplikten - slaveriets sista utpost

Varje år får flera tusen unga män hem brevet om mönstringsplikt. Vägrar de att infinna sig på utsatt datum och tid blir de hotade att bli ställda inför rätten där både böter och fängelsestraff kan utdömas. Värnpliktsvägrare kan bli frihetsberövad under motsvarade tidsperiod som värnplikten. Det är med andra ord inte frivilligt att ställa upp i svenska försvaret, och motsatsen till frivillighet är tvång. För att de svenska unga männen inte ska bli alltför upproriska så utgår gratis logi och en mindre ersättning i form av pengar, men trots att det utgår ersättning så är det inte desto mindre slaveri. Essensen av slaveri är inte hur stor ersättning som utgår - utan huruvida någon är tvingad att göra något för någon annans räkning mot sin vilja.

Värnplikten bör ersättas av soldater som frivilligt kontraktsanställds av försvaret. Att försvara sitt land vid yttre hot kan betraktas som vilket arbete som helst. En stor skillnad ligger i att försvara sitt land innebär också att livet sätts som insatt i arbetet, och det bör vara frivilligt om en människa vill ställa upp på det. Frivilligheten bygger också på att de som anställs av försvaret kan förhandla om den ersättning som väger upp risken i arbetet. Det kan jämföras med om vi hade tvingat alla som fyllt 18 år att arbeta ett år i en gruva - eftersom det tidigare var ett ganska farligt arbete - där gratis logi, lite fickpengar och en klumpsumma utgår vid avslutad gruvplikt.

Det finns säkert de som hävdar att ingen skulle vilja riskera sitt liv och försvara landet om det inte var för värnplikten. Det stämmer inte, för det är tack vare frivilligheten som gruvarbetare har kunnat förhandla upp sina löner som motsvarar risken i gruvan och att säkerheten har förbättrats. Om försvaret skulle byggas på samma frivillighet skulle vi antagligen se samma utveckling där.

När USA avskaffade värnplikten kunde landets motsvarighet till svenska riksrevisionsmyndigheten 1988 redovisa att effektiviteten hade blivit bättre eftersom administrationskostnaderna hade minskat. Soldaterna hade blivit mer kvalificerade och motiverade vilket ökat den genomsnittliga tjänstgöringstiden, minskat överklagandena och halverat antalet soldater som dömdes för disciplinbrott. Andra effektivitetsvinster finns i att försvaret kontraktsanställer så många soldater som behövs vilket gör att resurserna utnyttjas till fullo. Med fler soldater än vad som behövs så sänks den tekniska nivån eftersom det blir för dyrt att förse värnpliktiga full utrustning. Det är en direkt nackdel i krigssituationen, då dålig utrustning kan vara skillnaden på att dö och behålla livet för soldaten.

Att avskaffa värnplikten och slaveriets sista utpost skulle inte bara vara moraliskt rätt - utan införande av kontraktsanställda soldater innebär också praktiska fördelar som ökad effektivitet, bättre utrustning och högre motivation.

Therese Boström
Krönikör, Helsingborg

——————————————————————————

KVÄLLSPOSTEN 27 DECEMBER 2005

Jag är tjej och höger

Liza Marklund gjorde sig i en krönika i Kvällsposten lustig över att moderaterna har utsett en tales-person i jämställdhetsfrågor. Varför detta över huvud taget är så upprörande för Marklund är att talespersonen i jämställdhetsfrågor Kristina Alvendal tycker fel. Det är inte bara så att hon tycker fel i jämställdhetsfrågor, hon ljuger dessutom när hon inte instämmer i Marklunds “objektiva” och mätbara “sanning” att kvinnor behandlas som andra klassens medborgare i Sverige.
Frågan är om det ens är lönt att försöka argumentera emot påstående om det “vetenskapliga bevisade faktumet” - att kvinnor behandlas som andra klassen medborgare - då all forskning i genusvetenskap utgår ifrån det grundläggande axiomet att kvinnor är strukturellt underordnade männen. Det är alltså inte som Marklund vill hävda en slutsats, utan en ansats i forskningen.

Marklund fortsätter med att skriva att högertjejer antingen tillhör den grupp som det ljugs mest för. De blir drillade av gubbarna att säga att det inte finns något patriarkat, ingen manlig överordning och att det inte behövs politiska styrmedel för att stoppa den påstådda diskrimineringen av kvinnor. Följden av det måste vara att Marklund menar att högertjejerna lever i en enda stor livs-lögn, och eftersom de inte kan se strukturerna så kan de inte något om jämställdhetsfrågor heller.
Avslutningsvis i krönikan ställer Marklund sig frågande till hur man kan vara tjej och höger. Den frågan kan jag besvara för dig. Det är nämligen så här: jag inte känner inte alls igen mig i den verklighet som du talar om. Och det är det nog fler som inte gör det, eftersom i en undersökning från Demoskop i januari 2004 visar det sig att bara 26 procent av kvinnorna är villiga att kalla sig för feminist. De där löneskillnader-na som du tar upp i din krönika - och du påstår att vi högertjejer besvarar med att vi kvinnor är sämre på att förhandla - existerar inte. Arbetsgivarverket skriver i en rapport från 2002 att oförklarade löneskillnader mellan könen är 2 procent om man räknar in flera faktorer - som arbetstid, utbildning, ålder, erfarenhet, befattning och arbetsplats - än bara samma jobb. Tidigare i höstas när Dagens Industri rankade de 10 mäktigaste inom politik och näringsliv under 40 år var fyra kvinnor listade. Så de orättvisor som du talar om verkar inte finnas.

Kvinnor och män har precis samma möjligheter att skapa sig de liv som de vill ha. När kvinnor blir kallade för andra klassens medborgare och blir beskrivna som “förtrycka offer”, är det inget annat än en lögn. Det är därför som jag är tjej och höger. Jag ställer inte upp på att det ena könet ska privilegieras i lagstiftningen, för mig har alla människor oavsett kön rätt till samma och lika rättigheter.

Therese Boström
Krönikör, Helsingborg

——————————————————————————

KVÄLLSPOSTEN 11 OKTOBER 2005

Idrottsministerns knockout

Kampsportsförkämparna har allt aggressivare protesterat mot proffsboxningsförbudet. Debatten har varit hätsk och full med fördomar. Förespråkare för en legalisering har fått ett litet övertag och opinionen på sin sida. Fastän idrottsministern kan ha känt sig inträngd i ett hörn, så har han lyckats jobba sig tillbaka in i fajten.
Bosse Ringholm har valt en ny taktik där han smyger sig upp på motståndaren från vänster. Den nya strategin har konkret resulterat i ett nytt slagfält där
idrottsministern vill förbjuda alla slag och sparkar mot huvud, även med skydd.

Bosse Ringholms nya maktdemonstration är ett orättvist slag under bältet på kampsportsutövare, för vad idrottsminister säger med det nya förslaget är att dessa människor inte är förmögna att bestämma över sina eget liv och kroppar.
Vilka motiv idrottsministern än har till fler förbud, så visar dem på en mentalitet där han tror sig som statsråd veta bättre än den enskilda människan som går till sin kampsportsträning flera gånger i veckan. Förslaget omyndigförklarar kampsportutövare.
Kanske tror han att de fått för många slag i huvudet för att kunna fatta egna besluta?

Hur som helst bör det vara upp till varje enskild kampsportsutövare att bestämma om denne frivilligt vill ställa upp i en fajt - med eller utan skydd och med eller utan slag mot huvudet. Tävlingens regler kan sportens egna förbund och deltagare komma överens om.
Det viktigaste i sammanhanget är följaktligen att varje människa måste få bestämma vad denne vill göra sitt liv och sin kropp i sin strävan efter sin lycka.
På samma sätt som andra idrotter så fyller även kampsport en viktig del i många människors liv. Den fyller såväl en social, själslig och fysisk funktion.
Kampsportsutövare är med andra ord vanliga människor som träffas för att träna och strävar efter att bli bättre, att klara nästa bälte eller att placera sig bra i en tävling.
De flesta kampsportsutövare är alltså inte ute efter att slå ner oskyldiga människor om nattetid eller att invalidisera sina frivilliga motståndare.

Att livet leder till döden är den bistra sanning som alla tvingas leva med. Risken att bli skadad är lika stor i andra sporter - om inte större - som i kampsporter. I slutändan handlar det således om att Bosse Ringholm godtyckligt vill kunna bestämma vilka sporter och på vilket sätt som ska få utövas.
När idrottsministern inte vill tillåta människor leva livet fullt ut och sträva efter sin lycka är det en knockout på både kampsporten som sådan och alla dess utövare.

Therese Boström
Krönikör, Helsingborg

——————————————————————————

EJ PUBLICERAD - SKRIVEN 26 JULI 2004

När vidrig människosyn tillämpas i politisk handling

Övergångsregler för de nya EU-medborgarna har varit ett hett debattämne i såväl medier som riksdag. Det hela började med att Sverige med socialdemokraterna i spetsen först kämpade för ett utvidgat EU där det fanns en självklar plats för de forna Sovjetstaterna. När klubban äntligen slogs i bordet och beslutet om EU:s utvidgning togs, började paniken råda i Rosenbads korridorer för överutnyttjande av det sociala trygghetsnätet i Sverige.

När inträdet närmade sig den 1 maj påbörjade socialdemokraterna diskussionen om att Sverige måste skydda sig från människor som kan tänkas ge sig ut på ”social turism” till Sverige för att utnyttja det svenska systemet. Någonstans där blir det fel i resonemanget. Det är inte människor det är fel på, utan system. Det är det svenska systemet som det är fel på. I ett desperat försök att hålla det svenska gigantiska systemet i liv som redan har fått utstå en hel del törnar, tillämpas en vidrig människosyn i politisk handling.
Socialdemokraterna ville att övergångsregler ska införas. För medborgare från Baltikum och Polen tros trots allt inte vilja åka till Sverige för att arbeta sig till ett bättre liv, utan nej… Just det, för att utnyttja det sociala statliga skyddsnätet.

Visionen om internationell arbetarkamp som förenar arbetarbröder i världens länder för lika rättigheter för alla arbetare tar tvärt slut. I Sverige har dock socialdemokraterna kunnat avskärma sig från arbetarbröder i grannländer genom barriären som Östersjön utgör. Till detta har man också lagt på krångliga arbetstillstånds regler, allt för att kunna fokusera på sin egen situation fram till idag. Nu när hotet om främmande arbetare kom som en våg började istället misstänksamhet hos socialdemokraterna gro på arbetare från andra sida Östersjön.
De nya EU-medborgarna sägs ha andra intentioner än att skaffa sig ett bättre liv, de vill snikna på andra. Det måste stoppas så fort det går!
Främmande människor som socialdemokraterna talade så kärt om för några år sedan - att vi hade samhörighet med balter och polacker sedan urminnes tider på grund gemensam historia - blir plötsligt blivit lata luriga barbarer med tendenser att vilja utnyttja andra.

Så är den socialdemokratiska politiken när det tittas närmare på innebörden bakom de fina orden om arbetarnas rättigheter. Som socialdemokraternas agerar verkar det som om alla människor inte är lika värda, vissa är mindre värda och har dessutom gener för att vilja leva på andra – om bara chansen ges.

Socialdemokraterna lade fram ett förslag till riksdagen att hålla samhällsingenjörernas systems intakt och skyddad från yttre påverkningar, istället för att reformera systemet.
Diskussionen om övergångsregler är ett talande exempel på hur socialdemokraterna väljer ett system framför människan. Svenska riksdagsledamöterna satte ner foten i marken och lät inte socialdemokraternas vidriga människosyn tillämpas i politisk handling.

——————————————————————————

KVÄLLSPOSTEN 14 NOVEMBER 2003

Blue screen of death

Vi är många som har drabbas av det skämmande meddelandet Blue screen of death. Meddelandet brukar visa sig när något är galet med datorn. När chocken har lagt sig efter att meddelandet har visat sig för första gången brukar den första reaktionen vara att prova starta om datorn. Om man har tur så fungerar det. Även om det fungerade så vet man, att det kommer en dag då det inte räcker med en omstart. Kanske orkar man inte direkt göra en felsökning och försöka lista ut vilken hårdvara som är skadad, men för eller senare kommer man att blir tvungen att göra det och datorn ska fortsätta att fungera.

Det är ungefär lite så som svensk politik fungerar. Det mesta som bedrivs i offentlig regi har redan fått upp meddelandet Blue screen of death, och det har hänt mer än en gång. När vi blir sjuka och måste besöka sjukvården och stiger inför dörrarna möts vi där direkt av Blue screen of death, det råder kaos på svenska sjukhus och vårdcentraler. Vi ser personalen springa runt och förtvivlat försöka hinna ikapp tiden, trots att vi alla vet att tiden inte går springa ikapp. Irriterade patienter väntar på att bli mottagna och få sina sjukdomar botade. Verken personal eller patienter trivs i systemet, och de vet att det inte är deras fel att det är sådant kaos.

Det är mirakulöst att systemet inte ännu har havererat totalt, och att det knapar sig fram trots att det krävs massor av processorkraft i datorn, som kan jämföras med mänskligkraft i vår vardag. Det är inte bara inom sjukvården som svensk politik har fått upp Blue screen of death, utan i ett antal fler områden som utbildning och omsorg där systemet uppenbarligen inte fungerar. Detta enerverande meddelande som ständigt gör oss påminda om att allt inte är som det ska, är lika påfrestande för politikerna. Handlingsförlamade stirrar de på skärmen och kliar sig i håret precis bakom örat för att försöker komma på lösning. Enklaste lösningen som är närmast till hands är att försöka starta om systemet och låtsat som om meddelandet aldrig fanns där. Fungerar inte det så brukar politikerna välja att göra en mindre ändring till vidare, en form av konstgjord andning för att hålla systemet uppe tills vidare.

Vad man egentligen behöver göra är att byta ut själva centrat i systemet. Enheten som kallas för moderkort och styr hela apparaten. Det håller även samman alla kretsar och meddelar de andra komponenterna vilken uppgift de har.
Den svenska politiken moderkort är den sittande socialdemokratiska regeringen. Det är den regeringen som blundar för problemen och väljer att starta om systemet gång på gång, utan att reflektera över att det kanske är dags att byta den viktigaste beståndsdelen, politiken.
Tiden tickar, för var dag är vi närmare den totala kraschen om det inte sker ett byte av politik nu.

Therese Boström
Krönikör, Helsingborg