Debattartiklar
NORRA SKÅNE 27 SEPTEMBER 2007
Betalning av a-kassor via skatt ger otrygghet
Att kunna försäkra sig mot oväntade händelser i livet är en viktig del för att kunna känna trygghet. Vi skaffar oss hemförsäkring ifall vårt hem brinner upp, och på en rad områden planerar vi för hur vi ska kunna hantera oväntade händelser.
Arbetslöshetsförsäkring via a-kassor är också en viktig del i människans liv för att hantera arbetslöshet. Det finns dock ingen mall som passar alla, eftersom människor har olika preferenser när de bedömer sin framtid och risker. Människors olika bedömningar avgör hur mycket var och en är beredd att betala för sin ersättningsnivå och hur hög den ska vara.
Det är därför förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen upprör så många, för statens arbetslöshetsförsäkring är ingen vidare bra försäkring. Främsta skälet till det är att oavsett hur mycket du betalar in år ut och år in via egenavgiften och skatt till a-kassan, vet du aldrig riktigt vad du kommer att få ut av försäkringen. Villkoren är lika föränderliga som vilka partier som sitter vid makten. Trygghet är inte att vara utelämnad till politiker att besluta hur vi ska hantera oväntade händelser. Varför har vi gett upp vår möjlighet att själva kunna påverka vår framtid och trygghet till politiker?
Villkoren och betalning av a-kassan måste skiljas från staten. Det innebär att betalning till a-kassan inte ska ske via skatt. Idag betalas 70 procent av a-kassan via skatt. När a-kassan inte längre betalas via skatt, har riksdagspolitiker inte längre makten att vid statsbudgeten besluta var ersättningsnivåerna ska ligga. Skatten ska sänkas, så att vi får mer kvar av lönen på kontot. Då får vi också möjligen att själva välja om vi vill garantera vår trygghet via a-kassa, annan typ av arbetslöshetsförsäkring eller om vi helt enkelt väljer att spara på banken. Följden blir också att vi själva kan välja hur hög ersättningsnivå vi vill ha ut av vår försäkring vid arbetslöshet, beroende på hur mycket vi är beredda att betala. Det är dags att vi säger nej till politikers mallar och deras makt över våra liv och trygghet.
Therese Boström
distriktsstyrelseledamot
MUF Skåne
———————————————————————————————————–
KRISTIANSTADSBLADET 27 SEPTEMBER 2007
Gör om a-kassesystemet
Att kunna försäkra sig mot oväntade händelser i livet är en viktig grundsten för att kunna känna trygghet. Vi skaffar oss hemförsäkring för att garantera att vi inte blir utan tak över huvudet, och på en rad områden planerar vi för hur vi ska kunna hantera oväntade händelser. I vissa fall försäkrar vi oss, i andra fall lägger vi undan besparingar. Detta är en viktig del i människans liv att kunna påverka sin framtid och kunna möta morgondagen med trygghet.
Arbetslöshetsförsäkring via a-kassor är därför också en viktig del i människans liv för att hantera arbetslöshet. Men, det finns ingen mall som passar alla.
Människor har olika preferenser när de bedömer sin framtid och sina risker. En del kommer att bedöma att deras risk att bli arbetslös är större än andra. En del kommer att bedöma att de har större behov av hög ersättning än andra. En del kommer att bedöma att deras chans att få ett nytt jobb snabbt är större än andra. Alla människors olika bedömningar kommer att avgöra hur mycket var och en är beredd att betala för den ersättningsnivå de vill ha.
Detta är grunden till varför alliansens förändringar i arbetslöshetsförsäkringen upprör så många människor. För statens arbetslöshetsförsäkring är ingen vidare bra försäkring. Största anledningen till det är att oavsett hur mycket du betalar in år ut och år in via egenavgiften och skatt till a-kassan, vet du aldrig riktigt vad du kommer att få ut av försäkringen.
Villkoren är lika föränderliga som vilka partier som sitter vi makten. Det är inte trygghet att vara utelämnad till politiker att besluta hur vi ska hantera oväntade händelser. Frågan vi borde ställa oss är varför vi för flera decennier är beredda att ge upp vår frihet att själva kunna påverka vår framtid och trygghet till politiker?
Är det inte dags att vi säger nej till politikers mallar som inte passar alla och deras makt över våra liv och trygghet?
Villkoren och betalning av a-kassan måste skiljas från staten. Det innebär konkret att betalning till a-kassan inte ska ske via skatt. I dag betalas 70 procent av a-kassan via skatt. När a-kassan inte längre betalas via skatt, har riksdagspolitiker inte längre makten att vid höst- och vårbudgeten besluta hur stora ersättningsnivåerna ska vara. Skatten ska sänkas, så att vi får mer kvar av lönen på kontot.
Då får vi också möjlighet att själva välja om vi vill garantera vår trygghet via a-kassa, annat typ av arbetslöshetsförsäkring eller om vi helt enkelt bara väljer att spara på banken. Följden blir också att vi själva kan välja hur hög ersättningsnivå vi vill ha ut av vår försäkring vid arbetslöshet, beroende på hur mycket vi är beredda att betala för det.
Therese Boström
distriktsstyrelseledamot MUF Skåne
————————————————————————————————————-
HELSINGBORGS DAGBLAD 28 AUGUSTI 2006
Låt kulturen få kosta
Replik till Maria Ward, Åke Bergh och Thomas Munkberg, alla (s), med rubriken ”Kulturen ska vara öppen för alla”, 15/8.
Det är med stor besvikelse som jag läser de socialdemokratiska företrädarnas svar på min debattartikel. De väljer att inte alls beröra ämnet hur mycket kulturen ska få kosta för skattebetalarna. Bara för att kulturen finansieras gemensamt via skatter, betyder det inte att den är gratis och inte kostar invånarna något, för det gör den! Moderater tycker att det är rimligt att den som brukar kulturutbudet betalar mer själv de gånger man besöker våra kulturinstanser.
Genom att ta in privata aktörer i kultursektorn som hjälper till att finansiera verksamheten, kan vi göra kulturen mer tillgänglig för alla. Om varje medborgare betalar mindre skatt som går till kultur så får vi mer pengar över i plånboken. De pengarna kan vi själva välja att använda på den kultur som vi själva vill uppleva. Därför vill vi underlätta för andra aktörer att bidra till stadens kulturliv. Vi är positiva till att undersöka möjligheten att driva Dunkers kulturhus i annan regi än offentlig för att se om det kan få ner kostnaden av kommunens pengar, men också inträdesavgifterna för medborgarna.
Moderaterna vill hellre satsa pengar på att låta barn och ungdomar att ta del av kulturutbudet. Skolan ska ha en mer central roll i att förmedla teater, dans och sång. Vi vill göra kultur till en naturlig del i barns vardag. Därför kommer vi att göra en extra satsning för skolor där de ska kunna söka statligt stöd till olika kulturaktiviteter. Det är minst lika viktig del i utbildningen att barn få uppleva, se och prova på olika kulturella aktiviteter – som att de provar på till exempel olika sportaktiviteter.
Socialdemokraterna har rätt när de säger att det finns en tydlig ideologisk skillnad mellan våra partier. Vi moderater menar att det inte är mer än rättvist att den som använder kultur betalar mer själv, men vi tycker också att det är viktigt att barn får uppleva olika kulturella aktiviteter så att de har en bra grund att i vuxen ålder själva avgöra vilken kultur som intresserar dem.
Therese Boström (m)
kommunfullmäktigekandidat, Helsingborg
———————————————————————————————————–
HELSINGBORGS DAGBLAD 12 AUGUSTI 2006
Dags betala vad kultur kostar
I Helsingborgs kommun har vi ett starkt kulturliv med många institutioner som Stadsteatern, Kulturmagasinet och Dunkers kulturhus.Många av dessa byggnader som hyser ett rikt kulturliv finansieras privat av Henry och Gerda Dunkers donationsfond. Fonden är uppbyggd på ett sådant sätt att den endast står för kostnader av byggnation, men inte driftskostnader som i dagsläget till största del finansieras av skattemedel.
Helsingborgs kommun satsar i dagsläget åtta procent av den kommunala budgeten på kultur, det är en avsevärd högre procentsats än vad de flesta kommuner spenderar på kultur som i genomsnitt ligger på 2,5 procent av kommunens budget.
Det kan tyckas att åtta procent av budgeten inte är mycket pengar, men då bör vi ha i åtanke att 90 procent av den kommunala budgeten går till kärnverksamheten med tjänster som kommunen enligt lag måste förse medborgarna med. Rent konkret innebär det att varje medborgare betalar 1 132 kronor till kulturverksamhet i skattepengar i år – och det har varit en stadig ökning de senaste åren. Nästa år förväntas varje medborgare att betala 1 141 kronor till kultur som drivs av kommunens regi.
Det finns nackdelar med att kommunen står för driften av kultur. Dels sitter politiker och bestämmer vad som är kultur och vad som är värt att satsa pengar på. Ibland kanske besluten blir tagna utan att ta hänsyn till att det är skattepengar som finansierar verksamheten och att besluten kanske inte alltid ligger i medborgarnas intresse. Varje skattekrona som finansierar kultur har en baksida. Det är en krona som medborgaren inte kan själv välja vilken kultur som denne vill uppleva och spendera sina pengar på. De 1 132 kronorna som i dag går till kommunens kulturverksamhet motsvarar i privata kultursektorn till exempel elva biobesök, sex inbundna böcker, minst två rockkonserter och tolv hyrfilmer.
För att få ner de ökande kostnaderna inom kulturen för Helsingborgs medborgare gäller det arbeta med den komponent som är grunden för stadens rika kulturliv – nämligen att staden satsar hårdare på att få in fler sponsorer och privata aktörer till den offentliga kulturen. Det är också viktigt att vi ökar graden av självfinansiering – den som tar del av kulturen ska självklart betala för den själv. Ingen förväntar sig ju att kommunen ska betala vår konsumtion av cdskivor, konserter eller dvd-filmer. Samma självklarhet borde råda inom fler kulturinsatser.
Therese Boström (m)
kommunfullmäktigekandidat, Helsingborg
———————————————————————————————————–
HELSINGBORGS DAGBLAD 29 JULI 2006
Kortare köer med vårdgaranti värd namnet
DEBATT. Det är omänskligt att vi medborgare som söker hjälp ska behöva lida ännu mer på grund av vårdköer, skriver Therese Boström och My Nannesson.
Varje år lider många av oss i köer i väntan på vård. Oro för att inte bli behandlad, rädsla för att komma efter på jobbet på grund av sjukskrivning och känsla av maktlöshet att inte kunna påverka situation är inte helt ovanliga känslor.
Opus opinion genomförde en opinionsundersökning för ett tag sedan som visade att hela 59 procent av medborgare i sydöstra Sverige – med all rätt – är missnöjda med vårdköerna. Väntetider i vården visar att om du behöver söka hjälp för mag-tarmsjukdomar, så kan du förvänta dig en väntetid på 9–13 veckor i Skåne bara för att få träffa en läkare. Vid Universitetssjukhuset i Lund har 100 patienter i dagsläget väntat i över 90 dagar på att få behandling mot godartad prostataförstoring.
Moderaterna vill råda bot på kötider och införa en vårdgaranti värd namnet. Vi tänker satsa 250 miljoner kronor mer än vänsterkartellen på nationell vårdgaranti det kommande året för att arbeta bort köerna. Dessutom föreslår moderaterna att den nationella vårdgarantin ska få skrivas in i lagen så att patienter ska kompenseras ekonomiskt om en operation eller behandling ställs in av andra anledningar än de egna medicinska. Vi moderater tycker att det är omänskligt att vi medborgare som söker hjälp ska behöva lida ännu mer på grund av vårdköer.
Därför kommer vi att ta till åtgärder redan från dag ett om vi får ditt förtroende att reda upp vårdköerna.
Therese Boström (m)
kommunfullmäktigekandidat
Helsingborg
My Nanneson (m)
regionfullmäktigekandidat
Lerberget
——————————————————————————————————–
HELSINGBORGS DAGBLAD 11 ARPIL 2006
Ska vi förbjuda ishockey?
Replik till signaturen ”Sven Tycker, Åstorp” och rubriken ”Detta ska vi inte syssla med i vårt land”, 5/4.
Signaturen ”Sven Tycker” (ST) uttrycker sin personliga åsikt om Thaiboxning, K1 och andra ”avarter” till sporter och ställer sig frågande till om jag gillar dessa dumheter. Svaret på frågan är: Ja. Jag gillar – tillsammans med 100 000 kampsportsutövare i Sverige – att träna dessa så kallade dumheter. Min insändare handlade dock inte om min personliga åsikt om olika sporter, utan att regeringen vill reglera kampsport på felaktiga grunder.
I min insändare la jag också fram fakta som stödjer min uppfattning varför jag tyckte att regeringen vill reglera kampsporter på felaktiga grunder. Det skiljer mot ST mot mig som inte tar sig besväret att motivera sitt lösa tyckande om sporter som inte behagar honom. Precis som jag framhåller i min insändare finns det en fara med att politiker ska kunna minska vår frihet att göra vad vi vill – så länge vi inte skadar någon skyldig – utan att motivera det vetenskapligt underlag. ST radar upp ett par absurda företeelser som påkslagsmål och undrar hur jag ställer mig till dem. Dessa aktiviteter som du nämner är farliga för utövaren. Det är inte kampsport, jag skrev i min insändare att det inte finns några konstaterade dödsfall i K1.
Huvudsyftet i kampsport är inte att skada motståndaren, utan att vinna matchen. En match vinns genom att den ena ta poäng via olika slags som träffar på olika kroppsdelar. Knockout är ett av sätten att vinna på – som dock inte är tillåtet i Sverige – men nästan alltid avgörs matcherna på poäng. Hjärnan bryr sig inte hur den träffas. Om det sker avsiktligt som i kampsport där motståndaren är beredd och har tränade nackmuskler för att kunna stoppa att huvudet svingar, eller om det kommer oavsiktligt och oförberett som i hockey.
I kampsport finns hårda regler. Den som drabbas av tre hjärnskakningar stängs av på livstid från tävling. Hockey har inga sådana regler, utan det är kanske först efter sex, sju hjärnskakningar som man anser att det är dags att slänga in handduken.
Så ST, du har rätt. Det är vital skillnad på kampsport och hockey. I regelverket för kampsporter finns det regelbundna läkarundersökningar, uppföljning av hjärnskakningar som innebär antingen karantän (träning och matchförbud) på tre till sex månader eller livstidsavstängning. I hockey kan någon som drabbas av hjärnskakning vara ute på isen igen efter någon vecka, fastän hjärnan är känslig för nya smällar innan den hunnit återhämta sig.
Hockeyn har själv inte tagit fram säkerhetskrav för utövarna, så ST, jag frågar dig om det också är något som vi inte ska syssla med i vårt land?
Therese Boström
vice ordförande Helsingborgs MUF
———————————————————————————————————–
SKÅNSKA DAGBLADET 2 ARPIL 2006
Kampsportsmatcher sker frivilligt. Därmed måste det vara orimligt att en handling som sker frivilligt kriminaliseras, menar Therese Boström, MUF. Hon poängterar att människor ska bestämma över sina egna kroppar.
Orimligt. Regeringens främsta argument för omfattande reglering av kampsport är vart gränsen går mellan individens ansvar för sina egna handlingar och samhällets ansvar för att skydda denne från att utsätta sig för orimliga risker för allvarliga skador. Därför föreslår regeringen att tillstånd ska sökas vid tävlings-, tränings- eller uppvisningsmatch i kampsport som tillåter deltagarna att med slag, sparkar eller annat våld träffa motståndarens huvud.
I kampsporter som karate, thaiboxning och K1 som bara tillåter stående kamp - sparkar och slag - ska dessutom deltagarna tvingas att ha på huvudskydd. När det kommer till aktiviteter där individen kan utsättas för fara måste det vara denne som i slutändan bestämmer huruvida den vill delta eller inte. I kampsport finns inga offer, båda utövarna deltar frivilligt i matcher väl medvetna och vilka regler som följer matchen och vilka konsekvenser som kan inträffa.
Ett offer är någon som blir utsatt för våld och tvång, som när någon blir misshandlad på stan mot sin vilja på. Lagar är till för att skydda den enskilda människan från andras våld och tvång. Kampsportsmatchers sker frivilligt. Därmed måste det också vara orimligt att en handling som sker på frivillighet kriminaliseras.
Regeringens ursäkt för att börja skydda individen från sig själv, är antagandet om att kampsporter är ovanligt farliga. Införande av huvudskyddstvång grundas på föreställningen att våld som träffar huvudet kan leda till akuta och långsiktiga hjärnskador.
Den forskning som regeringen använder för att stödja sin tes är gjord i USA och baserats på misshandelsfall och undersökningar av professionella boxare. Andelen slag mot huvudet är 40 procent lägre i stående kampsporter som thaiboxning och K1 där även sparkar är tillåtna jämfört mot professionell boxning, och det finns inte heller några konstaterade fall av hjärnskador hos dessa utövare. Huvudskydd främsta syfte är inte att skydda mot hjärnskador, utan mot ögonbrynsskador. I vissa fall kan det i själva verket öka risken för skador eftersom nacken blir mer utsatt.
Statistik från Folksam – som försäkrar de flesta idrotterna i Sverige - visar att bara 0,9 procent av idrottsförsäkringsfall rör kampsport trots att kampsportsutövare står för 2,5 procent av de idrottsförsäkrade. Regeringen baserar alltså ett förbud och reglering på ett argument som är felaktigt och saknar vetenskapligt underlag.
Regeringens förslag till omfattade reglering av kampsport baseras på ett påstående om skador som saknar vetenskaplig grund och på detta felaktiga påstående görs slutsatsen att samhället måste skydda individer som går kampsportsmatcher från sig själva.
Moderata Ungdomsförbundet i Helsingborg tar ställning för att människor ska få bestämma över sina egna kroppar. Därför tycket vi att det är viktigt att försvara de enskilda frågor där individens frihet till sin egen kropp kränks som omfattade reglering av kampsport.
Therese Boström
Vice ordförande
Helsingborgs MUF
———————————————————————————————————-
HELSINGBORGS DAGBLAD 2 ARPIL 2006
Reglering på felaktiga grunder
Regeringens främsta argument för omfattande reglering av kampsport är var gränsen går mellan individens ansvar för sina egna handlingar och samhällets ansvar för att skydda denne från att utsätta sig för orimliga risker för allvarliga skador. Därför föreslår regeringen att tillstånd ska sökas vid tävlings-, tränings- eller uppvisningsmatch i kampsport som tillåter deltagarna att med slag, sparkar eller annat våld träffa motståndarens huvud. I kampsporter som karate, thaiboxning och K1 som bara tillåter stående kamp – sparkar och slag – ska dessutom deltagarna tvingas att ha på huvudskydd.
När det kommer till aktiviteter där individen kan utsättas för fara måste det vara denne som i slutändan bestämmer huruvida den vill delta eller inte. I kampsport finns inga offer, båda utövarna deltar frivilligt i matcher väl medvetna och vilka regler som följer matchen och vilka konsekvenser som kan inträffa. Ett offer är någon som blir utsatt för våld och tvång, som när någon blir misshandlad på stan mot sin vilja på. Lagar är till för att skydda den enskilda människan från andras våld och tvång. Kampsportsmatchers sker frivilligt. Därmed måste det också vara orimligt att en handling som sker på frivillighet kriminaliseras.
Regeringens ursäkt för att börja skydda individen från sig själv, är antagandet om att kampsporter är ovanligt farliga. Införande av huvudskyddstvång grundas på föreställningen att våld som träffar huvudet kan leda till akuta och långsiktiga hjärnskador.
Den forskning som regeringen använder för att stödja sin tes är gjord i USA och baseras på misshandelsfall och undersökningar av professionella boxare. Andelen slag mot huvudet är 40 procent lägre i stående kampsporter som thaiboxning och K1 där även sparkar är tillåtna jämfört mot professionell boxning, och det finns inte heller några konstaterade fall av hjärnskador hos dessa utövare. Huvudskyddets främsta syfte är inte att skydda mot hjärnskador, utan mot ögonbrynsskador. I vissa fall kan det i själva verket öka risken för skador eftersom nacken blir mer utsatt. Statistik från Folksam – som försäkrar de flesta idrotterna i Sverige – visar att bara 0,9 procent av idrottsförsäkringsfall rör kampsport trots att kampsportsutövare står för 2,5 procent av de idrottsförsäkrade.
Regeringen baserar alltså ett förbud och reglering på ett argument som är felaktigt och saknar vetenskapligt underlag. Regeringens förslag till omfattade reglering av kampsport baseras på ett påstående om skador som saknar vetenskaplig grund och på detta felaktiga påstående görs slutsatsen att samhället måste skydda individer som går kampsportsmatcher från sig själva. Moderata ungdomsförbundet i Helsingborg tar ställning för att människor ska få bestämma över sina egna kroppar.
Därför tycket vi att det är viktigt att försvara de enskilda frågor där individens frihet till sin egen kropp kränks som omfattade reglering av kampsport.
Therese Boström
vice ordförande Helsingborgs MUF
———————————————————————————————————–
HELSINGBORGS DAGBLAD 22 FEBRUARI 2006
Ge ungdomar rättvis chans på arbetsmarknaden
DEBATT. Slopa turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd,
skriver Therese Boström och Marko Huttunen.
Centern presenterade i slutet av januari ett förslag på ungdomsavtal som innebär att ungdomar upp till 26 år kan vid nyanställningar under de två första åren sägas upp när som helst med omedelbar verkan. En opinionsmättning av Temo visade att stödet är stort i åldersgruppen 16–29 år där hela 64 procent tyckte att det var ett bra förslag.
Centerns förslag går helt i linje med den syn som ungmoderaterna i Skåne har på arbetsmarkanden. Turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS § 22) måsteslopas eftersom reglerna gör arbetsmarknaden orättvis.
Turordningsreglerna med devisen ”sist in – först ut” är en av orsakerna till ungdomsarbetslösheten eftersom ungdomar ofta är de som kommer sist in och åker först ut vid nedskärningar. Medbestämmandelagen (MBL § 27) gör det dessutom omöjligt för ungdomar att lönekonkurrera i kompensation för mindre arbetslivserfarenhet.
År 2005 var ungdomsarbetslösheten i Skåne 9,2 procent. Procentsatsen gäller för öppet arbetslösa och arbetssökande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Varför det finns ett starkt stöd för centerns förslag – då många ungdomar är arbetslösa och fast i arbetsmarknadspolitiska åtgärder med en ersättning på 28 kronor i timmen – kan bero på att ungdomar upplever att de inte har en rättvis chans på arbetsmarknaden.
På sikt måste LAS § 22 slopas om vi ska ha en fungerade rättvist arbetsmarknad. Åldern och anställningstid bör inte vara det enda avgörande om du behåller jobbet vid nedskärningar, utan kompetens och arbetsförmåga. MBL § 27 måste också reformeras och öppna upp för lönekonkurrens. Ungdomar måste få en rättvis chans på arbetsmarknaden. Risken är annars att vi kommer att få en förlorad generation som stängs ute från arbetsmarknaden och fastnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder istället för riktiga jobb.
Therese Boström
Helsingborgs MUF
Marko Huttunen (m)
riksdagskandidat Landskrona
———————————————————————————————————–
EJ PUBLICERAD - SKRIVEN DECEMBER 2005
Dyrköpt tandvårdsreform
Vård- och hälsoministern Ylva Johansson presenterade den 5 december direktiv till ny tandvårdsreform. I direktivet föreslås det att en rutinkontroll hos tandläkaren inte ska kosta mer än ett läkarbesök. Regeringen vill dessutom införa ett karensbelopp som kan jämföras med ett högkostnadsskydd som ska subventionera tandvårdskostnaderna. Något exakt belopp har ännu inte diskuterats, men utifrån Ingrid Burmans uttalande i DN 5/12 bör gränsen vara vid 3000 kr per år eftersom det bara är 6 procent som har tandvårdskostnader över det. Det är en uppgift som hon har hämtat från Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier (FSI) och samma studie kom även fram till att drygt 60 procent har en ungefärlig tandvårdskostnad på högst 1 000 kronor per år. Majoriteten av har svenskarna sköter alltså sin tandhälsa och går på årliga kontroller för att fixa till eventuella kariesangrepp och tandsten i förebyggande syfte. Kostnaden per år blir därför låg och tänderna utsetts inte för några större och dyrare skador.
Om Ylva Johansson får igenom sitt förlag så innebär det dyrare tandvårdskostnader för den stora massan som dagsläget lägger runt 1000 kr per år. Tandvårdsreformen måste ju betalas och med största sannolikhet kommer det att göras via skattesedeln.
Det som alltså beskrevs som en välbehövlig reform som skulle göra det billigare för fler att gå till tandläkare - resulterar istället i billigare tandvård för ett fåtal på andras bekostnad som får plocka upp notan och betala för den subventionerade tandvården.
På sikt är det möjligt att tandvårdskostnader blir en betungande post i budgeten eftersom reformen kommer att kosta ett par miljarder. När det inte längre är möjligt att höja skatten för täcka kostnaderna, vad kommer då att hända?
Kommer vi att få samma system med tandvård som vi har med sjukvården, det vill säga att vården ransoneras och staten bestämmer hur ofta vi få gå på rutinkoll och vad som ingår i den?
Kommer det i sin tur att leda till att när vi är i behov av större och dyrare ingrepp får vi vänta i långa köer, eftersom politiker bestämt i förväg hur många ingrepp som det finns pengar till?
Direktiven till ny tandreform leder med andra ord till minst två dåliga konsekvenser. För det första blir tandvården blir dyrare när den betalas via skattesedeln. För det andra finns risken att människor fastnar i köer istället för att komma till tandvården. Det kan jag inte kalla för något annat än en dyrköpt tandvårdsreform.
———————————————————————————————————–
HELSINGBORGS DAGBLAD 25 MARS 2004
Fria ämnesval behövs för att stimulera eleverna
Replik till Tina Acketoft (fp) och Torkild Strandberg (fp)
Vi vill införa lärlingsprogram
Det är med stor glädje som vi kan konstatera att Folkpartiet i stor mån delar samma syn som Moderata Ungdomsförbundet (MUF) om hur gymnasieskolan ska utformas.
Liksom MUF vill Folkpartiet införa lärlingsutbildningar.
Liksom MUF vill Folkpartiet att det ska finnas större möjligheter att välja mellan praktiska och teoretiska utbildningar.
Liksom MUF vill Folkpartiet öppna upp möjligheterna för att läsa kurser och slutföra gymnasiet inom olika tidsintervaller som är anpassat till eleven.
MUF har förespråkat de här önskemålen i årtionden. Ställningstagandet har varit för en individanpassad skolgång framför en utbildningsanstalt á la socialistisk femårsplan.
Torkild Strandberg och Tina Acketoft ger en orättvis syn på vad fria ämnesval innebär. Det är beklagligt att de skriver att elever troligen kommer att välja ämnen som barteknik, äventyrsutbildning och festfixeri.
Fria ämnesval innebär att elever lättare kan kombinera naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen.
Fria ämnesval innebär att elever som har valt en mer praktiskt inriktning även kan läsa mer högskoleförberedande ämnen.
Fria ämnesval innebär att elever kan välja att läsa fler språk och dessutom få mer lektionstid att fördjupa sig i mer än två språk utöver engelskan.
Alla elever varken kan, vill eller behöver formas efter er mall, därför ta vi ställning för fria ämnesval.
Vidare skriver de folkpartiska riksdagsledamöterna att det är slöseri med skattepengar att införa fria ämnesval. Kortsiktigt kan det verka som det. Men på lång sikt är det ekonomiskt försvarbart. Allt fler elever väljer att inte slutföra gymnasiet. Flest avhopp har drabbat det individuella programmet, där elever läser som behöver gymnasiebehörighet. Många av dem som har hoppar av gymnasiet kommer att möta en tuff framtid på arbetsmarknaden och riskerar att hamna i bidragskarusellen.
Liksom MUF anser Folkpartiet att det krävs grundläggande kunskaper innan man går vidare från högstadiet till gymnasiet. Grundskolan skall inte släpa vidare elever i systemet utan att de har förkunskaperna som krävs för gymnasiestudier. Därför behövs fria ämnesval som en drivkraft för de elever som behöver extra stöd i grundskolan. Om eleverna fritt kan välja bland ämnen som passar dem i gymnasiet, kommer utsikterna för en stimulerande och givande utbildning att öka. Att låta människan få välja själv är höjden av frihet. Skolan ska finnas för människan och inte människan för skolan.
Therese Boström
Ordförande Moderat Skolungdom Helsingborg
Marko Huttunen
Ordförande Moderata Ungdomsförbundet Landskrona
———————————————————————————————————–
HELSINGBORGS DAGBLAD 10 MARS 2004
Fel begränsa gymnasievalen
Replik till Tina Acketoft (fp) och Torkild Strandberg (fp)
Mer kunskap med färre val i gymnasiet
Att som liberal plädera för färre val är en motsägelse. De folkpartistiska riksdagsledamöterna skriver att de vill begränsa den nuvarande valfriheten inom gymnasieutbildningen som enligt dem missbrukas av elever.
Det är inte acceptabelt att klåfingriga politiker - som utger sig för att bara vilja väl - inte respekterar enskilda elevers val.
Riksdagsledamöterna skriver att festfixeri finns som ett valbart ämne, men de nämner inte att de s.k. “tunga” och “ansträngande” ämnena som språk och matte också är valbara på de flesta programmen.
Det finns en anledning till att elever inte väljer dessa ämnen i lika stor utsträckning. Anledningarna är fler än att elever bara vill förenkla sin skolgång.
En elev som har valt det naturvetenskapliga programmet har kanske inte så stort intresse av språk. Det är förmodligen en förklaring till att det de senaste sex åren har halverats med elever som läser nybörjarspråk på programmet. Det är bra att man som elev kan v ä l j a bort ämnen som man inte har intresse för.
Riksdagsledamöterna skriver vidare att en matlagningskurs inte borde väga lika tungt som matte och språk. Det är underligt att dessa riksdagsledamöter vill väga olika kunskaper mot varandra och samtidigt nedvärderar de praktiska ämnena.
De praktiska ämnena är en viktig del i skolan och elever måste tillåta utvecklas där man har sin talang. Problemet med dagens system är att kurser som inte är relevanta för högskolan räknas med i betyget. Om någon ska bli civilingenjör, så är det inte väsentligt om eleven har läst en matlagningskurs på gymnasiet för att göra sin utbildning mer stimulerande. Frågan är därför om man inte ska se över antagningen till högskolan istället för att begränsa valfriheten på gymnasiet.
Moderata Ungdomsförbundet (MUF) vill till skillnad mot folkpartiet öka valfriheten i skolan. Vi vill inför fria ämnesval. Om elever i största möjliga mån själva får välja kurser så kommer dem att känna en större kunskapstörst och glädje för skolan.
Att tvinga på ämnen som inte är intressanta för eleven förstör garanterat motivationen.
MUF har ständigt kampanjer och samtalar med elever på gymnasieskolor. Elever bruka ställa sig frågande till varför man läser ett särskilt ämne när man har valt det programmet som man har. Många samhällselever brukar klaga över att de ska behöva läsa naturkunskap, när de hellre hade velat läsa mer samhällsorienterande ämnen.
Moderata Ungdomsförbundet vill också ha en kunskapsskola, men utifrån ett annat perspektiv än folkpartiet. Ökad valfrihet för eleverna kommer att stimulera skolgången och elever är fullt kapabla att göra sina egna val. Därför behöver inte politiker begränsa valen!
Therese Boström
Ordförande Moderat Skolungdom Helsingborg
Marko Huttunen
Ordförande Moderata Ungdomsförbundet Landskrona
———————————————————————————————————–
KVÄLLSPOSTEN JANUARI 2004
Rökförbudets konsekvenser
Vår allas förmyndare har talat, det vill säga samarbetspartierna socialdemokrati, vänsterpartiet och miljöpartiet. Rökning ska förbjudas även på krogar och restauranger. Inte nog med att beslutet inskränker den individuella friheten, det inskränker även näringsfriheten. Bolmande rökare hänvisas i fortsättningen till trottoaren, där det finns stor risk att de stör den allmänna ordningen - om man får tro invånarna i New York som är grannar till krogar. De har nämligen klagat på det oväsen som rökare för samtidigt som de röker utanför restaurangerna. För de stackars grannarna, försvinner den främsta viloplatsen där de kan få lugn och ro i ett annars så jäktat New York.
Trots allt är det kanske inte de störda grannarna som är det viktigaste inlägget i den här debatten, utan förmynderiet från våra folkvalda politiker i riksdagen.
Samarbetspartierna säger sig värna om ”folkhälsan”, och tar därför till förbud för att frånta den enskilde individens ansvar att ta hand om sin hälsa. Det är trots allt den enskilda individen som i slutändan avgör själv om den vill röka eller inte, och likaså är det upp till var och en att bestämma om den ska gå in i en rökig lokal eller inte. Den som känner sig besvärad av rökig miljö, bör istället som kund använda den konsumentmakt som vi har och försöka påverka branschen så att fler rökfria ställen öppnas. I Karlshamn hade Sveriges första rökfria diskotek premiär häromveckan, detta är ett exempel på hur branschen tillmötesgår konsumenterna. Krogar och restaurangen finns därför att vi efterfrågar dem. Därför finns det också ett intresse hos branschen att tillgodose de önskemål som vi som kunder har.
Framför allt genom att använda sig av sin konsumentmakt, och visa vad man efterfrågar, så skapas valmöjligheter. Det är egentligen inte svårare än att man som kund kan välja mellan att äta indisk, italiensk eller svensk mat, när magen knorrar.
Undersökningar från New York visar på att lönsamheten har sjunkit inom krogbranschen, man har tappat 30 % av sin kundkrets och kunderna stannar allt kortare tid på grund av rökförbudet. Detta har inneburit att många krogar har antingen fått avskeda delar av sin personal eller helt enkel stänga verksamheten när dagskassan har sinat. Det är troligt att det blir samma konsekvenser i Sverige.
Facket jublar idag över rökförbudet, frågan är om dem jublar när det får kännbara effekter så som minskade arbetstillfällen?
Det är ingen som är tvingad att arbeta inom den här branschen, det är ett högst frivilligt val och därför få man även ta konsekvenserna över arbetsmiljö. Listan skulle annars kunnas göra lång över arbeten som ska förbjudas på grund av att det finns hälsorisker.
Låt den enskilda individen ta ansvar för sin hälsa själv och företagare får rätten att bestämma över sin verksamhet själv. Politiker ska inte leka hönsmammor i den privata sfären!
Therese Boström, Helsingborg
———————————————————————————————————–
KVÄLLSPOSTEN 27 FEBRUARI 2003
Feminism, en förtryckar –ism, eller frihetsrörelse?
Allt oftare ryter feministiska kvinnor till i den offentliga debatten om jämställd i förhållanden och på arbetsplatser. Deras desperata rop på hjälp efter insatser från statligt håll genom ökad politisk styrning för ökad jämställdhet igenom lagstiftad delad föräldraförsäkring och ökad likriktning i hemmen, kvotering på arbetsplatserna försätter individer i en position där de inte kan påverka sina liv själva.
De arga feministerna verkar se på samhället som om det endast är på politisk väg som jämställdheten kan öka. Denna politiska väg är fel att gå, eftersom som den fråntar individer friheten att själva bestämma över sina liv.
Feministerna intar sig själva i en svår situation då de vill genom politisk styrning inskränka individers rätt till självbestämmande över sina liv.
Utifrån detta perspektiv får åtminstone mig att undra, är feminismen en förtryckar –ism, eller en kvinnlig frihetsrörelse?
Som feminismen praktiseras idag, är det svårt att se hur det kan vara någon form av frihetsrörelse. Feminismen snarare nervärderar kvinnors handlingskapacitet och mäns ansvartagande för familjen, än att den ger dem valet att fördela hushållsarbetet och barnpassning samt att ta kontroll över sina arbetssituationer och löner.
Feminismen placerar alla kvinnor i ett och samma fack, kvinnor som förtryck av patriarkatet och utan förmåga att själva påverka sin situation
Staten kan inte beskyllas för att inte tagit tillräckligt med initiativ för ökad jämställdhet, snarare ska den istället anklagas för inte ge ökad valfrihet för människor att själva bygga sitt liv jämställd på de villkor som man själv sätter.
Varje individ måste få bestämma själv hur den vill forma sitt liv, statliga regleringar ger den minskad möjlighet att påverka sitt liv.
Var individ, man som kvinna, måste själva få definiera sin jämställdhet och inte låta sig förtryckas av normen som har satts av staten och politikerna.
Kvinnor måste individualiseras, och sluta behandlas kollektivt. Ge dem verktygen att själv påverka sin livssituation genom individuella löneavtal och arbetsvillkor. Låt henne tillsammans med sin partner kunna bestämma principen i deras förhållande för hur hushållsdelningen och barnpassandet ska ske. Vägen mot jämställdhet når vi inte med statliga pekpinnar och dirigering, utan via individuella val och avtal för såväl kvinnor som män.
Det är först när kvinnor och män har friheten att forma sina liv tillsammans och sätta upp villkoren i deras förhållande, förhandla sina arbetsvillkor och löner, utan statlig klåfingeri som jämställdhet kan uppnås utifrån var individs förutsättningar.
Therese Boström, Helsingborg
———————————————————————————————————–
KVÄLLSPOSTEN 13 JANUARI 2003
Klåfingrighet i undervisandet
Skolverket kommer i mitten av januari att presentera sin utredning ”Lusten att lära” vars fokus ligger på matematikundervisningen.
Den tycks regeringen har insett att de klena resultaten som den svenska skola uppvisar i matematik beror på att undervisningen inte är tillräckligt stimulerande för eleverna.
Andra försök till åtgärder har tagits vid förut, men då har politikerna ignorerat de existerande problemen och istället gjort konstgjord andning igenom att sänka kraven på matematikkurserna.
Då situationen börjar bli ohållbar med allt sämre kunskap i matematik hos svenska elever vill regeringen förändra pedagogiken. Pedagogiken som nu föreslås inom matematik är att problemlösningen ska vara baserad på problem som kan uppstå i vardagslivet. Det är ett jättebra initiativ, men säkerligen har redan matematiklärarna runt om i de svenska skolorna redan uppmärksammat problemet och funnit lösningar som tyvärr inte har fått användas. Istället har lektionerna bestått av att räkna tal upp och ner på matematikbokens sidor.
Är det så konstigt att många elever finner matematik tråkigt när lektionerna går i repris dag in och dag ut?
Sverige har all möjlighet att förbättra matematikundervisningen. Vi har resurserna som krävs, skickliga matematiklärare och pengar.
Regeringen måste bara lära sig hur man tar tillvara på dessa resurser. Vi kan se att allt fler blir underkända i matematikkurserna, därigenom kan vi också konstatera att tillgångarna inte har utnyttjats rätt.
Därför måste vi nu satsa på andra resurser som är tillgänglig, våra utbildade lärare som befinner sig i klassrummen och upplever problemen. Kunskapen om hur man förmedlar budskap bäst, som lärarna har efter att varit i läraryrket länge måste tas till vara och förvaltas.
Lärarna bör få friare händer att genomföra sin undervisning hur de vill så länge målen nås för vad en elev ska kunna efter avslutad kurs.
Eftersom alla elever är unika borde det vara självklart att denna stora grupp inte kan behandlas som ett kollektiv i hur de ska inhämta kunskap.
Lärarna tillsammans med enskilda elever måste få lov att göra en plan för hur eleven ska uppnå målet genom att tillsammans diskutera sig fram hur man bäst kan arbeta utifrån de förutsättningar som eleven har.
Makten över klassrummet och undervisningen måste flyttas från regeringsmaktens korridorer ut till skolor och ner till lärare, föräldrar och elever. De vet vilka lösningar som behövs och de vet vilka problem och möjligheter varje enskild elev har, ingen kan sitta på ett kontor i Stockholm och räka ut detta. Bara genom att flytta makten dit problemen faktiskt finns kan man också finna en möjlighet att lösa dem.
Therese Boström, Helsingborg
—————————————————————————————————————————–
EJ PUBLICERAD - SKRIVEN SEPTEMBER 2002
Vad ska den socialdemokratiska regeringen gör åt betygsystemet?
Valresultatet som redovisats är deprimerande, framför allt är det dystert för Sverige studerade framtid. En av de frågorna som diskuterats även i denna valrörelse är skolans framtid och utformning.
Av valresultatet att döma från söndagsnatten den 15 september så kan vi anta att socialdemokraterna kommer att fortsätta att förvärra situationen i skolan i fyra år till. Verktyget som de vill använda är att ta makten från skolan till politiker som sedan kan demolera skolan genom ökad politisk styrning som inskränker valfriheten för eleverna.
Det har konstaterats sedan tidigare att regeringen står handlingsförlamad för nytänkande och reformer inom skolan. Det är uppenbart att vårt nuvarande skolsystem inte fungerar då allt fler går ut nionde klass utan godkänt i flertal ämnen. För att lösa dessa problem vill utbildningsminister Östros avskaffa kraven till gymnasiet och omvandla gymnasiet till en förvaringsplats istället för en utbildningsplats. På så sätt vill regeringen skapa någon sort illusion av rättvisa.
Betygsystemet i Sverige är oerhört orättvist, och betygsgränserna mycket otydliga.
Eleverna upplever ofta att skillnaden mellan de olika betygstegen är oklara och abstrakta. Det skiljer mycket mellan ett starkt G mot ett svagt G. Ett problem som eleverna råkar ut för är att många får samma betyg, fast deras kunskaper varierar oerhört.
Hur tänker regeringen angripa detta problem?
Några grundläggande förenklingar inom skolpolitiken skulle skapa mer rättvisa och högre utbildningsnivå samt valfrihet. Makten måste flyttas från politiker till skolan och dess personal. Varje skola måste få bli en självständig institution med rätt att driva verksamheten som de själva önskar.
Betygskalan bör utökas till fler betygsteg. Med tex. tio betygsteg som vart och ett innehåller tydligare mål blir det både lättare för läraren att ge ett rätt betyg, men även för eleverna att planera sina mål med studierna.
Varje gymnasieskola bör få sätta upp vilken baskunskap de förutsätter att eleverna ska ha för att börja på deras program. Ett enkelt sätt att mäta om elever håller måttet är genom ett intagningsprov. Betygen från högstadiet kan då vara avgörande för att få göra provet, medeltalet kan sättas relativt lågt. Det ska finnas mål för eleven för att få göra intagningsprovet, det viktigaste är de bibehållna kunskaperna och inte höga betyg där kunskapen inte existerar längre.
Idagens system ligger elevernas framtid i lärarnas händer, genom en konflikt kan elevens betyg sänkas utan möjlighet att överklaga. Därför skapar intagningsprov mer rättvisa bland eleverna genom att alla konkurrerar på lika villkor.
Med lika villkor och ökad valfrihet skulle studiemotivationen öka hos Sveriges elever.
—————————————————————————————————————————–
EJ PUBLICERAD - SKRIVEN 15 MAJ 2002
Vem bryr sig om din vilja?
Jag fick för en tid sen höra om den mest horribla händelsen inom den kommunala äldreomsorgen. Fallet handlade om en äldre man som har hemtjänsthjälp, mannen bor med sin fru och har nyligen amputera halva sitt ben. Mannen i fråga ska bära en protes större delen av dagen. Problemet i detta fall var att mannen inte vill bära denna protes.
En dag besöktes mannen av sina undersköterskor och protesen skulle på. Mannen bad, eller rättare skrek om att inte behöva ha protesen på. Mannen näst intill grät av obehag inför denna protes. Frun som såg hela händelsen blev minst sagt chockad, upprörd och ledsen. Men protesen skulle på, även om mannen så ville eller inte. Protesen sattes respektlöst på även om det tog sin tid.
Anledningen till att denna protes skulles på även om det var med tvång var att det skulle underlätta undersköterskornas arbete hos mannen. Vem är det som vi ska ta hänsyn till i denna situation, patienten eller undersköterskorna?
För mig är svaret givet, patienten vilja ska respekteras. En stor del av mannens pension går till hemtjänsthjälpen, ska han då inte få valuta för sina pengar?
Dessutom som man brukar säga, kunden har alltid rätt. För även inom kommunal äldreomsorg så är en patienten en kund, även om många vill hävda det motsatt. Var finns rätt att bestämma över våra egna kroppar och liv?
Inte inom äldreomsorgen i alla fall. För att tänka sig in i mannens situation så kan jag tänka mig att han som relativt gammal och kanske inte har så många år kvar att leva, nöjer sig med att vara rullstolsbunden. Att förlora halva sitt ben är en tragedi, men att sedan behöva tvingas på något man inte vill är en ännu större tragedi.
Den slutsats som vi kan dra av detta är att i dagens samhälle förlorar man makten över sig själv i och med åldrandet. Det finns även många exempel på äldre par som har velat leva ihop på äldreboende men har nekas pga. att de inte har samma åkommor och kräver samma vård. Att behöva lämna sitt gamla hem är en sorgligt öde, men att få mista sin enda trygghet som finns kvar, nämligen sin livspartner är obeskrivligt. Att bli gammal är inget som jag i dagens läge önskar någon, att förlora kontrollen över sitt liv och att lämna över den vårdpersonalen ofrivilligt.
Således är det kanske inte så konstigt att många kommuner inte har nappat på Folkpartiets förslag att införa en äldreombudsman.
Kanske vill kommunerna inte att deras brister ska komma till ytan?
Oftast vet verken de äldre eller anhöriga var de ska vända sig när problem uppstår, även om de hittar till rätt instans så märker de relativt snabbt att de står maktlösa mot denna stora myndighet som kallas staten.
Dagens offentlig äldreomsorg leder inte till att de äldre får det bättre även om mer pengar pumpas in. Problemet i den offentliga omsorgen är att personalen inte behöver respektera patienten lika som en entreprenör behöver pga. det inte finns någon rättvis konkurrens. Kommunen får sina pengar i vilket fall som helst, för finns det någon annanstans man kan vända sig om man inte nöjd med det som man får för sina pengar?
Konkurrens leder alltid i mina ögon till lägre pris och bättre service. När det finns ett vinstintresse så gör man allt för att få så många kunder som möjligt. Det säger sig själv, desto fler kunder desto större vinst.