Kampsportslagen i praktiken
Nu har Bosse Ringholms kampsportslag börjat gälla i landet. Jag kom nyligen själv i kontakt med den när jag ska söka om min tävlingslicens för Sanshou. Jag ska ställa upp i en klass C som är en klass för dem som saknar tävlingsvana. En amatörklass med andra ord. Kontaktnivån är ganska låg dessutom. Att söka licensen i sig är egentligen inget jobbig. Ett A4-papper med frågor om personuppgifter och om sökande har blivit nedslagen eller fått hjärnskakning samt om sökande har lung- och hjärtproblem. Om svaret är ja, blir det lite mer arbete för då ska läkarintyg bifogas. Det krånglaste med att ansöka om licens är att två porträttfoto ska bifogas och det är ju inget som man har direkt liggande hemma. Så jag fick mig till en fotoautomat och ta bilder.
Tydligen måste man söka licens om man tävlar i Taolu också som är vapen- eller handform. Det är en utövare som gör rörelsemönster ensam på en stor yta. Risk för bestående hjärnskador som lagen påstår att den ska skydda? Knappast!
Då dels för få tävlingar anordnas och Sanshou har få utövare i Sverige så brukar de som satsar i internationella sammanhang ställa upp i andra kampsport för att få matchrutin och nytt motstånd. Dessa måste i fortsättningen söka licens för varje kampsport som de ska tävla i. Det låter som onödigt arbete och pengar för en sport som bara har utövare som inte kan försörja sig på sin sport.
Så blev Bosse Ringholms lag i praktiken. Onödig administration för den som bara vill testa vad de går för på plattformen för första gången till anpassade nybörjarregler. Krångligt merarbete för den som vill satsa fullt ut och måste lägga en massa tid på att hålla reda på alla licenser till tävlingar istället för att förbereda sig fysiskt och psykiskt för tävlingarna.
Visste du förresten att Sverige har några av världens bästa fighters på damsidan i Sanshou?