Therese Boströms reflexioner

Vilken kultur vill vi inte betala för?

Skop har genomfört en undersökning på uppdrag av Helsingborgs stad för att ta reda på hur medborgarna ser på kulturutbudet. I rapporten är det genomgående att låginkomsttagare besöker kulturinstanserna allra minst. I snitt går 1 700 skattekronor från varje medborgare i Helsingborg till kultur i kommunal regi.
Varje skattekrona som finansierar kultur har en baksida. Det är en krona mindre på kontot som minskar handlingsutrymmet i vardagen – och mest kännbart är det för dem med lägst inkomster. Därför är det viktigt att kulturverksamheterna i Helsingborg kan stå så mycket som möjligt på egna ben via ökade biljettintäkter, försäljning och sponsring.
I rapporten ställs även frågorna vilken kultur som saknas eller skulle vilja ha mer av, om pengarna fanns. Det är lätt att önska mer av något när man inte ställs inför realiteten vem som ska betala – för en central fråga som inte ställdes var
vilken kultur som helsingborgarna inte vill betala för.

Therese Boström (m)
tillträdande ledamot i kulturnämnden
Helsingborg

Staten är inte lösningen

Regeringen satsade 515 miljoner kronor och lovade 8 000 nya akademikerjobb under en tvåårsperiod. Nu efter sju månader har endast sex person fått jobb.

Lösningen för unga akademiker är bättre företagsklimat där nya riktiga jobb skapas på en mer anpassningsbar arbetsmarknad - inte statliga tillfälliga satsningar med dåliga resultat.

Therese Boström
Medlem i MUF Skåne

Ska vi förbjuda ishockey?

Replik till signaturen ”Sven Tycker, Åstorp” och rubriken ”Detta ska vi inte syssla med i vårt land”, 5/4.

Signaturen ”Sven Tycker” (ST) uttrycker sin personliga åsikt om Thaiboxning, K1 och andra ”avarter” till sporter och ställer sig frågande till om jag gillar dessa dumheter. Svaret på frågan är: Ja. Jag gillar – tillsammans med 100 000 kampsportsutövare i Sverige – att träna dessa så kallade dumheter. Min insändare handlade dock inte om min personliga åsikt om olika sporter, utan att regeringen vill reglera kampsport på felaktiga grunder.

I min insändare la jag också fram fakta som stödjer min uppfattning varför jag tyckte att regeringen vill reglera kampsporter på felaktiga grunder. Det skiljer mot ST mot mig som inte tar sig besväret att motivera sitt lösa tyckande om sporter som inte behagar honom. Precis som jag framhåller i min insändare finns det en fara med att politiker ska kunna minska vår frihet att göra vad vi vill – så länge vi inte skadar någon skyldig – utan att motivera det vetenskapligt underlag. ST radar upp ett par absurda företeelser som påkslagsmål och undrar hur jag ställer mig till dem. Dessa aktiviteter som du nämner är farliga för utövaren. Det är inte kampsport, jag skrev i min insändare att det inte finns några konstaterade dödsfall i K1.

Huvudsyftet i kampsport är inte att skada motståndaren, utan att vinna matchen. En match vinns genom att den ena ta poäng via olika slags som träffar på olika kroppsdelar. Knockout är ett av sätten att vinna på – som dock inte är tillåtet i Sverige – men nästan alltid avgörs matcherna på poäng. Hjärnan bryr sig inte hur den träffas. Om det sker avsiktligt som i kampsport där motståndaren är beredd och har tränade nackmuskler för att kunna stoppa att huvudet svingar, eller om det kommer oavsiktligt och oförberett som i hockey.

I kampsport finns hårda regler. Den som drabbas av tre hjärnskakningar stängs av på livstid från tävling. Hockey har inga sådana regler, utan det är kanske först efter sex, sju hjärnskakningar som man anser att det är dags att slänga in handduken.
Så ST, du har rätt. Det är vital skillnad på kampsport och hockey. I regelverket för kampsporter finns det regelbundna läkarundersökningar, uppföljning av hjärnskakningar som innebär antingen karantän (träning och matchförbud) på tre till sex månader eller livstidsavstängning. I hockey kan någon som drabbas av hjärnskakning vara ute på isen igen efter någon vecka, fastän hjärnan är känslig för nya smällar innan den hunnit återhämta sig.

Hockeyn har själv inte tagit fram säkerhetskrav för utövarna, så ST, jag frågar dig om det också är något som vi inte ska syssla med i vårt land?

Therese Boström
vice ordförande Helsingborgs MUF

Hyresgaranti för unga inte rätt väg att gå

Kommuner ska gå in och garantera att betala ungdomars hyra om dem själva inte klarar av det föreslår regeringen. Regeringen tror att de på så vis kan lösa problemet för unga att få en bostad. Branschorganisationen Fastighetsägarna välkomnar förslaget och tycker att det är en bra nyhet för unga som inte har den ekonomin som de i dag kräver att en hyresgäst ska ha för att få en egen bostad.
Problemet för unga att skaffa sig en bostad bottnar först och främst i att det finns färre lägenheter än som efterfrågas, och värst är det i de tre storstadsregionerna. Störst brist på lägenheter är det i Skåne och de flesta skånska kommuner tror inte att de kommer att kunna bygga så många lägenheter som behövs enligt en bostadsenkät.

Efterfrågan av lägenheter är större än utbudet. Fastighetsägarna kan därför välja och vraka vilka de vill ha som hyresgäster, och ställa krav på fast anställning. Ungdomar som har arbete, fastän det kanske inte är fast, blir då jämfört med andra riskabla hyresgäster och sållas bort. Om det inte var bostadsbrist så skulle hyresvärdar inte vara lika kräsna, och ungdomars chanser att få en lägenhet skulle öka. Lösningen på ungdomars bostadsproblem är därför inte hyresgaranti, eftersom grundproblemet bostadsbristen kvarstår.

Lösningen på problemet är att fler lägenheter byggs, och det behövs en ny politik med fri prissättning av hyror för att sätta fart på byggande. Det kommer på sikt att leda till fler lägenheter, vilket gör att även ungdomar kan skaffa sig ett eget boende. Med större lägenhetsbestånd har ungdomar större möjlighet att hitta fastighetsägare som matchar deras behov och önskemål.

Therese Boström
2:e vice ordförande Moderata
ungdomsförbundet i Helsingborg