Alltid lättare att säga ja än nej
I onsdags var jag på budgetseminarium med kulturnämnden. Sofiero som sedan tidigare har funnits i kommunens ägo kommer att överföras till kulturnämnden, med detta kommer en påse pengar. Detta är i och för sig inget konstigt, flyttas verksamheten till en annan nämnd - bör pengarna som finansierar den följa med.
Däremot kommer det att finnas två helt nya poster i nämnden framöver. Ett mediacenter ska etableras i Helsingborg. En hel del pengar kommer från Region Skåne, men staden ska även tillföra en del.
Musikskolan har ändrats till en kulturskola och kommer att kosta ytterligare en miljon per år, även här har kommunfullmäktige anslagit extra pengar till nämnden.
I kommunalpolitikens pragmatiska värld, är det svårt att åstadkomma betydande förändringar. Jag har som uttalat mål att sänka nämndens utgifter. I den mån jag kan påverka så är det mer realistiskt att arbeta för att när kulturnämnden får nya verksamheter, så ska en annan strykas. Om utgifterna fortsätter att öka i denna takt så kommer nämndens utgifter ha ökat betydligt mer under borgerligt styre än vad den gjorde under socialdemokraternan föregående fyra år.
Det är väl här det typiska politikerproblemet kommer in. Det är alltid lättare att säga ja till olika verksamheter, än att säga nej. För vem vill vara den politikern som la ner en verksamhet eller kapade anslaget rejält?
Jag vill vara den politikern. Ett av mina övergripande mål med att vara politiskt aktiv är att sänka skatterna. För att kunna sänka skatterna så måste man kapa utgifter. Mer pengar efter skatt på kontot ökar människors handlingsutrymme i vardagen. Det är ett betydligt viktigare mål att sträva efter än att hålla sig god med alla i kulturnämndens verksamhet.