Tankar om att vara kulturpolitiker
Den senaste tiden som kulturpolitiker har jag fått stanna upp och reflektera över vad jag vill ha ut av mitt uppdrag i kulturnämnden och vilken roll jag spelar i nämnden. Det har varit nyttigt, för det har gett mig nya insikter och förnyat självförtroende att driva den politik som jag har sökt mandat för.
Det har gått ett halvår sedan jag var på första nämndsmötet med stor entusiasm att nu äntligen är det vi som bestämmer hur staden ska styras. Men, ganska snabbt insåg jag att brist på kunskap hur ärendegången i nämnden fungerar skulle försvåra för mig att driva igenom min och moderaternas politik. Detta var dock lättåtgärdat, för informationen fanns lättillgänglig och i den mån jag inte förstod skillnaden på olika budgetar och varför nämnden har rambudget, internbudget och investeringsbudget så har tjänstemännen villigt svarat på mina frågor.
Det är ingen överdrift att säga att min närvaro i nämnden har väckt starka känslor under våren. Mest tagna har delar av femklövers ledamöter blivit. Att sossarna reaktioner inte har varit lika starka, förklaras lättast genom att de förhoppningsvis förväntar sig att femklövern ska driva borgerlig politik.
Ett hett debatterat ämne i främst i min egna moderata grupp är huruvida kulturnämnden är som alla andra nämnder där politiska partier företräder medborgarna och utifrån det politiska mandat de har fått. Det finns åsikter om att kulturnämnden är en speciell nämnd med högre syften än alla andra nämnder och bör därför drivas i konsensus med ett mål: kulturens bästa. Föga förvånade i dessa sammanhang finns det bara en definition på vad som är “kulturens bästa”. Den lyder: Äska så mycket skattepengar som möjligt till nämnden och subventionera så mycket som möjligt. Ju mer som är gratis, desto bättre.
I Helsingborgs Dagblad skriver Åsa Moberg
“I ett kommunfullmäktige med borgerlig majoritet borde man kunna vädja om att majoriteten ska följa grundläggande liberala principer och befria så många samhällsfunktioner som möjligt från politikens bojor.
Snart är det bara sjukvården och kulturen som är politiskt detaljstyrda, och man får ofta en känsla av att dessa verksamheter just därför måste omorganiseras efter varje maktskifte. Inte för verksamhetens skull, utan för att tillfredsställa politikernas behov av att visa att de gör något.”
Det ligger mycket i det som hon säger. Men hon missar problemet. Så länge kulturen finansieras av skattemedel och styrs av politiker kommer problemet att kvarstå. Det finns bara ett sätt att lossa kulturen från politikens bojor och det är att minska politikers makt. Makten de har få de genom att de beslutar hur skattepengarna ska fördelas i nämnden, det är en av deras viktigaste uppgifter.
Så frånta dem maktinstrumentet, skattepengarna, så ska du se att vi får en fri kultur utan bojer.