Therese Boströms reflexioner

Efter lunch på förtroendemannautbildningen dök en insamlingsbössa upp från Lutherhjälpen och bäraren manade oss att lägga 20 kronor i bidrag. Nu när vi var mätt och belåtna så borde vi tänka på de sämre ställda för att 20 kronor kunde göra en familj mätt i en månad. Vi fick också frågan om vi kan äta oss mätta för så lite pengar under så lång tid.
Jag lade inga pengar i bössan. Jag har inte något moraliskt skyldighet att se till att några främlingar på andra sidan jordklotet få mat. Och för det andra, det är klart att jag inte kan äta mig mätt på 20 kronor under en månad. Varför? Därför att jag lever i ett välutvecklat samhälle där min mat har högre standard. Men, jag ställer också andra krav på det som jag stoppar i munnen. Jag tänker inte bara på att bli mätt för stunden, utan också på vad som är bra för min kropp långsiktligt. Därför kan jag knappt få ihop en lunch för 20 kronor.
Jag ska inte ha skuldkänslor för att jag är mätt och belåten. Och jag tänker absolut inte skänka några pengar under premissen att ska känna mig skyldig för att jag gör mig förtjänt av de pengar som sen betalar mina matvanor.